Betraktar man äldre tiders byggande så inser man snabbt att det på många sätt går hand i hand med den cirkulära ekonomin. Att byggnader kunnat stå i hundratals år och så att säga har cirkulerats mellan generationer beror bland annat på att material och hantverk håller hög kvalitet. De har också tålt slitaget från många generationers ögon och åldrats vackert. Material och konstruktioner är sådana att äldre hus är som gjorda för att vårdas, genom enkelt underhåll och möjligheter att byta skadade delar.
Byggmaterialen är i hög grad naturliga – massivt trä, tegel, kalk, linisolering, linoljefärg – vilket gör att om en sådan byggnad skulle stå och förfalla och, måhända hypotetiskt, slutligen återtas av naturen så skulle stora delar av den brytas ner, och det som blev kvar skulle inte åsamka skada i ekosystemet. Slutligen är byggteknikerna ofta baserade på reversibla lösningar, alltså att husen kan tas isär, och byggas upp någon annanstans, så som är möjligt med äldre tiders timmerhus, men också med exempelvis tegeltak.
Det finns en självklar logik i att de byggnader som står över tid, som människor tycker om och förvaltar så att de kan cirkulerasmellan generationerna, också är de bästa för miljön. De grönaste byggnaderna är de som redan byggts och som får stå kvar. Forskning har visat att det kan ta så lång tid som 80 år att kompensera för de växthusgasutsläpp som uppstår när man river och bygger nytt i stället för att bevara och renovera. Detta trots att de nya byggnaderna som man jämförde med i studierna var mer energisnåla när det gäller uppvärmning.
Att låta byggnader stå över tid representeras av de innersta cirklarna i teknosfären i modellen över den cirkulära ekonomin. Forskarna Satu Huuhka och Inge Vestergaard har gjort en anpassning av modellen utifrån en byggnadskontext, (figur 1). Den tydliggör på ett annat sätt att de grönaste – eller mest cirkulära – husen är de som redan är byggda och som underhålls och vårdas.
Byggnadsvård bör utvecklas till ett förfarande som inte bara handlar om att ta hand om äldre byggnader som är hundra eller flera hundra år gamla, utan också om att vårda och utveckla byggnader som är betydligt yngre än så. En del i att låta byggnader stå över tid handlar ju om att varsamt omforma dem så att de blir funktionella för samtidens människor. I stället för att riva en hel byggnad så kan man till exempel återanvända och utveckla en befintlig byggnad med påbyggnader för att möta efterfrågan på nya bostäder och lokaler.
Ett reportage i tidningen Trä! (2/2020) visar fyra aktuella svenska exempel på just detta,där byggnader som Trikåfabriken i Stockholm och Skellefteå Krafts kontor i Skellefteå fått ett antal nya våningsplan med trästomme. Trä är ju, förutom att det är mer klimatvänligt än betongkonstruktioner, förhållandevis
ätt och gör det möjligt att förtäta stadsmiljön och öka livslängden på befintliga byggnader på ett flexibelt sätt.
Att vårda byggnader så att de kan stå över lång tid är förstås ett tilltalande ideal, som också är nödvändigt ur ett klimatperspektiv. Men vad händer med allt rivningsmaterial? Enorma mängder fullt funktionellt byggmaterial går i dag i containern på löpande band, som en perfekt illustration av den linjära ekonomins idioti. Rivning behöver gå från att vara demolering till att i högre utsträckning handla om dekonstruktion av byggnader, där byggkomponenter bedöms och tas om hand för att säljas på en begagnatmarknad.
Det här tankesättet presenterades på utställningen Wasteland på konsthallen Vandalorum utanför Värnamo sommaren 2018. Den danska arkitektbyrån Lendager group hade i utställningen skapat ett antal konceptkomponenter med utgångspunkt från material som trä, betong, tegel och glas. Där fanns till exempel utsågade sektioner av tegelväggar från rivningsfastigheter, som kan sammanfogas på nytt som färdiga block vid nyproduktion, där fanns rustikt råa fasadmaterial gjorda av uttjänta fönsterramar och där fanns stora fönstersektioner sammanfogade av kasserade fönster i olika storlekar. Allt med en väldigt modern känsla. Är detta framtidens eller till och med samtidens uppdaterade återbruk?
Tänk om vi kunde skapa demonterbar arkitektur, där det ingående byggmaterialet efter byggnadens användningstid kan monteras isär och ingå i en ny byggnation? Arkitektur som har äldre tiders reversibla lösningar som ideal? Precis det har den danska arkitektbyrån GXN strävat efter i Circle House, världens första bostadshus som byggs av material som ska kunna återanvändas utan att förlora i värde.
På ett sätt kanske Circle House representerar en total motsats till att låta byggnader stå över tid. Projicerat mot framtiden så kommer vi alldeles säkert att behöva byggnader som är både och: Byggnader som kan stå länge, som tål ögats slitage och är gjorda för att vårdas – samtidigt som de är flexibla nog, med reversibla lösningar där det är möjligt, att låta oss omforma byggnaden i takt med att behovet av nya användningsområden utvecklas.